Avsikten när jag började blogga var inte att tillgodose amatördebattörer på Aftonbladets webb. Men som saker och ting utvecklat sig under bloggens tre år har utgången varit oundviklig.

Jag väljer därför att ta ett steg tillbaka, tillbaka till rötterna och rätta mig efter det jag faktiskt bryr mig om. Oberoende av besökare och dess antal. För er som vill följa med väntar nu en nypremiär på Prettoghettot.se (RSS) där jag summerat nattens Oscarsgala.

Välkomna.

Lite hjärta, lite hjärna och lite ren och skär chansning.

Bästa film:
Avatar
The Blind Side
District 9
An Education
The Hurt Locker
Inglorious Basterds
Precious
A Serious Man
Up
Up in the Air

Bästa manliga huvudroll:
Jeff Bridges i Crazy Heart
George Clooney i Up in the Air
Colin Firth i A Single Man
Morgan Freeman i Invictus
Jeremy Renner i The Hurt Locker

Bästa kvinnliga huvudroll:
Sandra Bullock i The Blind Side
Helen Mirren i The Last Station
Carey Mulligan i An Education
Gabourey Sidibe i Precious
Meryl Streep i Julie & Julia

Bästa regi:
Avatar av James Cameron
The Hurt Locker av Kathryn Bigelow
Inglorious Basterds av Quentin Tarantino
Precious av Lee Daniels
Up in the Air av Jason Reitman

Bästa manliga biroll:
Matt Damon i Invictus
Woody Harrelson i The Messenger
Cristopher Plummer i The Last Station
Stanley Tucci i The Lovely Bones
Cristoph Waltz i Inglorious Basterds

Bästa kvinnliga biroll:
Penélope Cruz i Nine
Vera Farmiga i Up in the Air
Maggie Gyllenhaal i Crazy Heart
Anna Kendrick i Up in the Air
Mo’Nique i Precious

Bästa animerade film:
Coraline
Fantastic Mr. Fox
The Princess and the Frog
The Secret of Kells
Up

Bästa scenografi:
Avatar
The Imaginarium of Doctor Parnassus
Nine
Sherlock Holmes
The Young Victoria

Bästa foto:
Avatar
Harry Potter and the Half-Blood Prince
The Hurt Locker
Inglorious Basterds
The White Ribbon

Bästa kostym:
Bright Star
Coco before Chanel
The Imaginarium of Doctor Parnassus
Nine
The Young Victoria

Bästa dokumentär:
Burma VJ
The Cove
Food, Inc.
Which Way Home

Bästa dokumentärkortfilm:
China’s Unnatural Disaster: The Tears of Sichuan Province
The Last Campaign of Governor Booth Gardner
The Last Truck: Closing of a GM Plant
Music by Prudence
Rabbit à la Berlin

Bästa klippning:
Avatar
District 9
The Hurt Locker
Inglourious Basterds
Precious

Bästa utländska film:
Ajami
El Secreto de Sus Ojos
The Milk of Sorrow
Un Prophète
The White Ribbon

Bästa smink:
Il Divo
Star Trek
The Young Victoria

Bästa filmmusik:
Avatar
Fantastic Mr. Fox
The Hurt Locker
Sherlock Holmes
Up

Bästa sång:
The Princess and the Frog - “Almost There”
The Princess and the Frog - “Down in New Orleans”
Paris 36 - “Loin de Paname”
Nine - “Take It All”
Crazy Heart - “The Weary Kind”

Bästa animerade kortfilm:
French Roast
Granny O’Grimms’s Sleeping Beauty
The Lady and the Reaper
Logorama
A Matter of Loaf and Death

Bästa kortfilm:
The Door
Instead of Abracadabra
Kavi
Miracle Fish
The New Tenants

Bästa ljud:
Avatar
The Hurt Locker
Inglourious Basterds
Star Trek
Up

Bästa ljudredigering:
Avatar
The Hurt Locker
Inglourious Basterds
Star Trek
Transformers: Revenge of the Fallen

Bästa specialeffekter:
Avatar
District 9
Star Trek

Bästa manus efter förlaga:
District 9
An Education
In the Loop
Precious
Up in the Air

Bästa originalmanus:
The Hurt Locker
Inglourious Basterds
The Messenger
A Serious Man
Up

Efter att ha läst kommentarerna på Allt om Stockholms artikel om Carolina Wallin Perez påminns jag lagom till morgondagens konsert om varför jag tycker så illa om bandets mest hängivna fans och dess motpoler. Fansen tar sig själva och sina idoler på galet stort allvar medan belackarna stirrar sig färgblinda på rakblad. Nyanserat.

Och visst kan man gott konstatera att bandets mer utmärkande klick profilerat sig som just ensamma, ledsna medelklasskids utan egentliga skäl att tycka illa om livet. Men jag väljer att se det mer som ett desperat skrik efter tillhörighet. Saknar man ett stadigt häng, och förväntas bete sig på ett visst sätt för att passa in, så kvittar det liksom ifall det innebär att klä sig i randigt och gråta. Det är spelets regler. Precis som för nynazister, trädkramare eller raggare.

Stilen har växt fram med åren, och även om det är lika ute att vara panda idag som det är att samla på kassettband så går jargongen igen, och igen. På samma sätt som det finns de ungdomar som är helt övertygade om att de är mods bara de klär sig i pepitarutiga halsdukar och åtsittande dufflar.

Jag tycker synd om Kent som tvingas dras med och framförallt uppmuntra den här gruppen, som i takt med att de själva bara blir äldre tassar neråt i åldrarna. Men sent ska syndaren vakna, och där efter tonåren någon gång blir man oftast istället lite som Carolina; eftertänksam och - vuxen.

Kvällens plan är att försöka ta sig in till stan. Och då det gått upp för mig att SLs resegaranti faktiskt gäller så får det väl i “värsta fall” bli en taxi in till Liljeholmen, varifrån jag tar tunnelbanan och sedan skickar kvittot till vår härliga kommunaltraffiksledning. Lite som jag opererat de senaste dagarna helt enkelt.

Har nämligen biljetter till Killinggängets “Drömmen av Herrön” just ikväll. Har hört blandade intryck men känner att det är läge att såhär i sista sekunden forma ett eget…

Frågan föds på nytt varje år. Vad händer i huvudet på SL-direktörerna när de vaknar upp en morgon och upptäcker att vädergudarna spelat de ett spratt och spraylackerat gatorna i vitt? Ärligt talat nu, vilka tankar går igenom huvudet?

De via staten överbetalda tjänstemännen kan givetvis inte hållas skyldiga för väder och vind, men ska inte prishöjningar av redan skyhöga resekostnader medföra vissa skyldigheter och kvalitetskrav? Vad är det vi resenärer tillika skattebetalare finansierar egentligen?

Skulle stamkrogen plötsligt servera härsken gris när vi beställt plankstek så vore det väl inte mer än på sin plats att ifrågasätta och önska pengarna tillbaka? Eller? Vad gör huvudstadens lokaltrafik till ett så auktoriserat, nästan resistent, undantagsfall?

Frågor, frågor.

Pamparna skjuter ifrån sig, sparkar neråt och skyller allt på taskiga väderförhållanden. Men vi bor i Sverige, där det snöar åtminstone fem månader om året. Visst vållar det problem men borde man inte ha lärt sig något vid det här laget? Hur många vintrar behöver man för att ta fram ett fungerande åtgärdspaket?

Visst, årets vinter är något i det häftigaste laget men så jävla stor skillnad kan det väl inte vara på snö och snö? I år står hela tunnelbanelinjer stilla och ersättningsbussarna orkar sig bara fram till vissa stationer på “sporadisk basis” (som tunnelbanemannen i Axelsberg så vackert uttryckte det igår). Sen fick jag stå där, i Axelsberg, i trekvart utan att se skymten av vare sig en buss eller vägledande information.

Och jag är inte ensam.

När jag till slut gav upp, redan kraftigt försenad, fick det bli en taxi. Och där har SL givetvis tänkt till lite extra för att slippa ersätta sina kunder med de annars obligatoriska taxiresorna. De uppmanar allmänheten att stanna hemma från sina jobb! Gäller det möjligen SL-anställda också? Verkar inte bättre.

Hade SL opererat redan under förintelsen hade den aldrig ägt rum. Sanna mina ord.

Sverige har skakat av sig Norge i de olympiska spelen, men det finns fortfarande de som inte ger sig.

AIK slutförhandlar just nu med Sebastian Eguren, en övergång jag inte tänker gå in på noggrannare mer än att en av mina första tankar var “Åh nej, inte Terje Liveröd igen”.

Terje Liveröd, norrman, har samarbetat med AIK tidigare och uteslutande ägnat sig åt att förtala klubben i media och berättat vad “hans” spelare “egentligen” vill. Och det fick inte gå mer än ett par dagar innan cirkusen var igång igen. Nu förkastar han “sin” spelares val i hopp om att såhär i sista sekund få honom att omvärdera ett val som uppenbarligen sträcker sig längre än över det rent fotbollsmässiga (gravid svensk fru).

Kan ingen bara ta och samla ihop världens alla krigshärjare, och Terje Liveröd, i en liten lada och jämna skiten till marken?

Att folk överhuvudtaget orkar.

Varför ska vi hela tiden tvingas in i debatten kring man-vs-kvinna när ens idrottsturneringar konkurrerar ut repriser av Agenda och åttondelsfinaler i Let’s Dance? Varför kan vi inte bara ta det för vad det är?

Tillgång föder efterfrågan, och precis samma sak gäller idrottsvärldens “fördelande” av budget. Så länge “samhället” intresserar sig mer för ett visst evenemang - oavsett kön - så är det just dit tillgångarna prioriteras.

Jag vet inte hur många gånger man ska behöva föra dessa resonemang för att den gamla skolans trötta feminister ska förstå och börja lägga sitt genuskrut där det faktiskt behövs - men uppenbarligen har vi inte kommit längre än såhär.

Elin Grelsson undrar varför SVT inte sänder direktsända poesiaftonar med Kristina Lugn, framför en OS-final i hockey. För att kvinnors nonchalerade kulturintresse inte kan mäta sig med männens hunger efter manlig bekräftelse? Well - ibland är kritik för dum och ytlig för att ens bemötas.

Kan inte vi, män som kvinnor, bara få uppskatta våran idrott utan att bli brännmärkta som enkelspåriga könsfascister?

Hamnade mittemellan två döva på en packad buss från Årsta Torg. Lite, lite obekvämt måste jag säga. Att behöva ducka för teckenspråk åt höger och vänster hör inte till min ordinära a day in the life, om man säger så.

En vecka kvar. Sen är kameran på, osäkerheten av. Som den glada amatör jag är försöker jag så gott det går, och det ska väl gå vägen även den här gången.

Särskilt med Lode Kuylenstiernas trygga regi, och de förbannat bra skådespelare han och Saga samlat ihop. Det är inte det lättaste att glänsa intill Emil Almén ska sägas, men man kan ju inte göra mer än sitt bästa.

Sen är det ju den där dagen idag också. När allas hjärtan ska sättas i brand och uppmärksammas. Själv försöker jag försiktigt avdramatisera alltsammans, men visst ska väl även Johannas hjärta få sig lite uppmärksamhet åtminstone.

Kanske göra en Pete (i Mad Men) och köpa en hjärtformad chokladask och käka upp rubbet själv?

2010 är två månader gammalt och de där riktigt (fet-)feta Roskildebokningarna, som inbillar en avgör ifall man ska dit eller inte, har uteblivit. Visst, jag ser gärna både Pavement och MUSE, men kioskvältarbokningarna som kommit att bli festivalens signum - var är dom?

För knappt två år sedan, sommaren 2008, fick jag en av mina allra största drömmar infriade när Radiohead intog Orangescenen. Och ifjol fick jag bland annat se Madness, Glasvegas, Peter Doherty, Oasis och Kanye West (minus Lil Wayne i See you in my nightmares). Jag kunde dessutom missa Isis, Nine Inch Nails och The Bronx med (någorlunda) gott samvete.

Men så har vi 2010. Postefterkonjukturstiden.

Svårt att säga vad det kommer att innebära för festivalen i stort - men nu förväntar jag mig någonting utöver det vanliga. Kanske en Bruce Springsteen, om man får drömma iväg riktigt ordentligt? Eller varför inte en Thåström på en nattsvart Orangescen.

Jag är så jävla trött. Trött på den här bloggen, trött på internet, trött på snön, trött på blöta illaluktande strumpor, trött på gamla ölburkar, trött på Peter Magnusson, trött på naiva idioter - trött på allt. Första steget får bli att göra slut med den triviala jävla böjelse som föds ur Bloggportalen, som bara leder till irrationella och inkonsekventa publiceringar. Nu ger jag mig på något annat istället.

Och så kom de äntligen - Oscarsnomineringarna…

…och föga förvånande blev James Camerons miljardprojekt “Avatar”, precis som på Golden Globes, den film som ådrog sig flest nomineringar (ihop med “The Hurt Locker” på nio stycken). Däremot kan jag tycka att det bör ses lite som en skräll att Peter Jacksons (förvisso hyllade) “District 9″ blev en av tio att slå sig in bland Årets långfilm.

Mest positiv blev jag dock för “Istället För Abrakadabra”, som efter ha överlevt 75 filmer och otaliga omröstningar till slut nådde in på topp 5 och Oscarsgalan. Patrik Eklunds kortfilmsdrama om drömmaren Thomas och dennes djärva försök att lyckas som trollkarl, är fruktansvärt bra. Simon J Berger är utmärkt som den kaxige Thomas, och filmens rollista är dessutom fylld av ytterligare namnkunniga svenska skådespelare (Anki Larsson, Saga Gärde, Jacob Nordenson).

Ge mig ett par dagar så ska jag slänga upp mitt eget förhandstips så fort jag sammanställt det. Rent spontant borde dock åtminstone Jeff Bridges, Christoph Waltz och Sandra Bullock börja slipa på tacktalen redan nu.